Man har bara sig själv att skylla

Sen Maya gick bort så har Vimsa fått varit hos min mormor och morfar för att slippa vara själv. Vad skönt tänkte jag, för det märktes på henne också att det fattas någon. 

Men igår så tänkte jag att nu ska hon få träna på att var själv. Hon är faktist 5 år och ska kunna vara själv. Och jag har kamera i "hund-rummet" så jag kan ju se, höra och prata med henne. Och jag såg att hon satt och grät, varenda gång jag kikade i appen på telefonen. Inte att hon skällde konstat, va mer yl blandat med gråt. Det hördes på hennes "läte". Okej, men det kanske går bättre efter jag har varit hem på lunchen och rastat henne och umgåtts en stund med henne. 
Men så var självklart icke fallet, hon grät lika mycket då. Hon hade till och med kräkts innan jag kom hem. Men det var för att hon hade gråtit så mycket :/ Stackars imsan.. 

Men jag har bara mig själv att skylla. Jag har sagt i många år att jag måste träna Vimsa på att vara själv. För går jag ut en, så tar jag alltid med den andra också. Så har det aldrig varit. Det har alltid runnit ut ur sanden.. Och när det väl kommer till kritan så kan jag bara klandra mig själv för att jag inte har ensamhetstränat henne. För hon har ju alltid haft Maya liksom? Så nu är det som att börja om från början med denna träning. Jaja, jag ska nog få bukt med henne med! ;-) 

Men jag tänker inte göra samma misstag med nästkommande hund. Då ska vi minnsan ta tag i den träningen ganska omgående. 
För eller hur, man lär sig av sina misstag? ;) 

Kommentera här:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln