"Rädsla för sin egen hund? Om att hjälpa istället för att stjälpa"

Hallå där! 
Jag hittade en länk med en grymt bra skriven text utav Mikaela Holegård. 
Jag vill gärna dela med mig av hennes hundtänk

" ”Kan ni koppla era hundar?!”, ropar kvinnan argt. Hon står still på gräsmattan ca 50 meter ifrån oss och håller krampaktigt i sina två hundar, den ena en svart mittelspitz-liknande hund och den andra kan ha varit en vit schäfer. ”Mina hundar är inte intresserade av er”, ropar jag tillbaka samtidigt som jag, Jesper och hundarna går förbi på gångvägen. Vi är ute på promenad och går i ett område här i Eskilstuna där man får ha hundarna lösa, om situationen tillåter det.
 
Jag får alltid en olustig känsla i kroppen när jag möter den här typen av hundägare. Trots distansen vågade hon inte gå förbi oss. Vi hade ju stannat för att låta henne gå före och välja väg för att vi sedan skulle ta en annan väg för att slippa mötas. Den olustiga känslan byggs av hundägarens oförståelse för sin hunds beteenden och hur illa deras relation är. Oavsett om det var kvinnans hundar eller inte så har ingen glädje av en promenad tillsammans då hon krampaktigt håller i och smårycker i hundarna för att det ska sköta sig. Eller, som jag kallar det ”att bråka” på hundarna.
 
Det andra som skapar den här olustkänslan är kvinnans rädsla för situationen. Rädsla för sin egen hund och vad den ska göra. Jag studerade dem (utan att glo) och ser en hund som står nyfiket och avundsjukt tittar mot mina hundar. Svansen är uppåt och glatt viftandes. Jag hade inte varit det minsta nervös om den hanen hade kommit lös mot mina tjejer. Precis som jag föreläste om i torsdags vill jag alltid se saker ur hundens perspektiv. Tänk dig själv att du vid varje hundmöte har en ägare, personen som ska vara din ledare, som kortar upp ditt koppel och håller dig obehagligt hårt i den där osköna grimman. Bara det får dig säkert att vilja lämna situationen, men när du försöker komma loss tror ägaren att du vill springa iväg till de andra hundarna och du möts av argt motstånd. När du sedan står lugnt och tittar på det som passerar får du bara höra hur dålig du är med ord att ”nej, stå still. Du skulle bara våga. Nej, sa jag!”, och så vidare. Inte ett enda beröm eller försök till att visa dig hur du ska hantera situationen. Skulle du själv ha förtroende för en sådan ledare?
 
 
Jag uppmuntrar istället att lära din hund att hantera och bete sig i olika situationer. Hur ska hunden annars veta vad som är rätt eller fel? Se det som att du är hundens ledare och guide. Ibland gör jag liknelsen att vi är hundarnas gps:er för att det ska vara enklare att förstå. En gps ska visa vägen, inte säga var du inte ska köra. Om man tar med sig det sättet att tänka i sin hundträning blir det mycket enklare – och trevligare! Kortfattat går det ut på att hjälpa hunden att göra rätt genom att visa den vad du förväntar dig av den i olika situationer. Istället för att säga nej, bli arg eller till och med rädd som den här kvinnan blev, är det mycket bättre att berätta för hunden vad du vill att den ska göra.
 
Att möta en ägare som verkar rädd för sin egen hund och för vad den kan tänkas göra känns så fel. En relation som varken är rolig för hunden eller ägaren. Klart att jag hade kunnat koppla mina hundar, som inte ens tittade mot hennes håll, om det hade fått henne att bli lite lugnare. Lite tryggare i situationen. Men på sikt löser det inte deras problem och det hjälper dem inte att bygga på sin relation."

Hennes hemsida hittar ni här: http://www.holegard.se/


Så, vad tyckte ni? Kunde ni sätta in er i denna situation? Hade ni gjort annorlunda? Har ni ett annat tänk? 

Kommentera här:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln