Behövs ledarskap och vad är det?

Jag gick igenom några sidor såhär på nätet och hamnade på http://www.meadowlark.nu/.

Sen klickade jag och hittade en text som jag fastnade vid. Och denna text delar jag med mig här:
"Man läser ofta olika rön om hundar och hur hundar fungerar. Man kan skrota ledarskapstankarna läste jag i en av Hundsports krönikor för något år sedan. Genom att äga sin hund var man automatiskt ledare för den. Hundens liv är så kort att man i stället skulle koncentrera sig på att ha kul med sin vän.

Vad betyder det där egentligen? Vad är kul? Hur kul? För vem? Hur menar skribenten tro?

I samma krönika hänvisas till en Rottweiler som visserligen går perfekt fot men som ser ledsen ut vid sidan av sin ägare.
Att tänka på sin hund som ett verktyg är ett annat ”fel”, och en syn som måste bekämpas läste jag på annan plats.
Hunden har varit människans verktyg sedan stenåldern, och levt sida vid sida med oss. Att vara någons verktyg är att behövas. Att behövas är att betyda något för någon eller flera. Att vara ett verktyg är inte automatiskt att bli slängd i ett hörn när man inte behövs. Hantverkarens första budord är att väl ta hand om sina verktyg. Annars fungerar de nämligen inte…

Vad man behövs till är en annan femma. Antingen är man jakthund, sällskapshund eller ledarhund för att nämna några viktiga användningsområden för våra hundar. Att behövas är att ha ett krav på sig för sitt ändamål. Att ha en tydligt formulerad kravbild är inte samma sak som att bli illa behandlad. Ingen mår bra av att inte behövas, att inte ha någon uppgift eller syfte med sin existens.

Att bygga en hel utbildning på frivillighet och uteblivna korrigeringar och konfliktfria val är en ekvation som jag inte riktigt förstår. För mig står korrigering för att korrigera ett fel, att ställa till rätta. I mångas öron står korrigering för våld, hugg och slag och är därmed fel.

Att avleda i stället för att angripa grundproblematiken är en annan välkänd metod. Allt för att undvika obehag, lika mycket eller mer för att undvika obehaget för föraren än för hunden tror jag. Konflikträdslan är påtaglig – det är läskigt att konfrontera ett problem..

Jag vill ha tydliga regler för mig själv och mina hundar. Jag vill att människor och dresserbara djur ska fostras att skilja på rätt och fel. Jag vill att människor och djur runt mig går att lita på, att de gör det som förväntas för att allt ska fungera. Allt i livet är inte ett enda åkband på Liseberg. Vi måste prestera också. Och vet ni, jag tycker det är rätt kul. Det gör hundarna också!

Jag tillämpar förbudskommandon som det heter, mina hundar förstår NEJ. Så fort jag sagt NEJ visar jag hur jag ville att hunden skulle göra. Eftersom hundarna har en relation till mig som är grundmurad sen valpben innebär inte NEJ något annat än just NEJ. Sluta omedelbart betyder det helt enkelt, och så ska jag visa hur jag menar.

Ett val är att hela tiden göra sig ”roligare” för hunden, det har jag sett några exempel på. Hunden kommer inte tillbaka med apporten och ägaren har fått rådet att göra sig roligare.

Vad händer egentligen när hunden inte kommer tillbaka med apporten? Varför väljer hunden något annat än sin ägare? Inte mycket till Alfred och Emil, vapendragarna i vått och torrt.

Fungerar inkallningen 100%? Nej det gör den inte. Den fungerar när hunden vill komma till ägaren. Med ett byte i munnen är det inte helt snutet ur näven att man med lösnäsa, rolig hatt och många godbitar kan konkurrera ut bytet och friheten för hunden.
Att tydligt lära in och vid behov, lära om på ett för hunden begripligt vis är för mig det bondförnuftigt bästa valet. Att som Roger och Simon säger, få dom här hundarna att vilja göra det för dig är hemligheten. När du behöver det och vill det ska hunden utföra uppgiften med glädje, säkerhet och trygghet.Och med tydligt krav på utförandet.

Hundar med hög jaktlust (och sannolikt andra också) behöver fostran och krav och mängder av positiv förstärkning. Det ena utesluter nämligen inte det andra. I skarpt läge måste nämligen hunden komma tillbaka med apporten/inte gå efter haren den tryckte upp/ jaga rådjur/komma omedelbart på inkallning för att nämna några vardagliga situationer.

Relationen är allt – Alfred och Emil.
Att skapa en relation är INTE att med olika metoder lära in en mängd övningar.
Titta på Emils relation med sin pappa. Pappa skriker EEEMIIIL över hela gården och Emil flyr till snickerboa. Där låser han från insidan och pappa från utsidan. Emils pappa för att han inte ska förgå sig mot ungen, och Emil för att skydda sig. Sen sätter sig Emil och täljer en gubbe.

Han har det till och med lite mysigt i snickerboan, äntligen lite lugn och ro…

Metoden fungerar uppenbarligen inte för gubbarna blir fler och fler i snickerboan. Den fungerar ju heller inte för att Emil egentligen aldrig haft ont uppsåt i sina hyss.

Han visste helt enkelt inte bättre och de flesta hyssen är ju gjorda med goda avsikter från barnets vy.

Men han blir bättre och bättre på att springa från den som skriker och gormar, och klarar sig alltid till snickerboa med skinnet intakt…

Alfred och Emil har en annan relation. Mycket kärlek, tillit och förtroende. Och ingen tvekan om vem som är den stora tryggheten och förebilden. Alfred skriker aldrig på Emil, men Emil har stor respekt för Alfred, han är en förebild för Emil.

Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Tror jag det.

I en dålig relation och otydligt ledarskap mellan hund och människa finns bara en som behöver betala priset – och det är hunden. Jävla orättvist tycker jag som tycker att det är den som sköter spakarna som bär ansvaret…"

Text taget ifrån: http://www.meadowlark.nu/