Det blir aldrig som man har tänkt sig

Jag får be om ursäkt att det har blivit dåligt med uppdateringar här. Men det är så att jag och Sambon har gått isär.  Och har haft fullt upp med att flytta, och  jag har inte haft internet i lägenheten, och det kommer jag få förhoppningsvis imorgon eller Onsdag. Just nu sitter jag på jobbet och skriver det jag kan skriva på undanstunder. 

Men många skriver en love-story om hur man träffades osv, men det gör inte jag. 

Jag har min familj, vänner, arbetskollegor och bekanta att tacka som har hjälp mig med flytten. Att man kan samla på sig så mycket skit egentligen ;p 

Men jag och Johannes har separerat som ni har redan läst, och det är väl inget som har påverkat hundarna i det stora hela. Jag bor med hundarna i en lägenhet, 2,5:a och lagomt stort till oss. Många säger att det är trångt med 2 stora hundar. Jo visst är det så, men vi är bara där på kvällar och på nätterna i stortsett, och har lghn som "viloställe". Så inget bus och stoj!  
Men jag kan säga att dom har nog tagit flytten ganska bra ändå, för dom är lite trötta om kvällarna. Mycket att ta in. Nya ljud och lite sånt. 
Och hur jag har reagerat? Ja, det är väldigt ovant att få ifrån ett hus till en lägenhet.. Men vad gör man? Det är en vanesak liksom, och rutinerna får bli annorlunda. Det fanns verkligen inget annat. Jo ett annat hus, men jag tycker inte att bo själv i ett hus passar mig. Då får jag vänta och se om någon vill bo med mig i framtiden istället. Detta ställe är tillfälligt, tills jag hittar något bättre som passar oss bra. Men gård och grejer.

Idag började våran vardag, hundarna är själva i lägenheten (hela!) och jag är supernervös hur det kommer se ut nu när jag kommer hem på lunchen.. Jag tänker mig det värsta, så kanske jag bli glatt överaskad istället är jag kommer hem? =) 

Jag tänker inte heller smutskasta Johannes, för han har verkligen varit helt underbar och så med hundarna och mig. Men det va något som han och jag saknade - passionen mellan oss, glöden liksom. Och det va därför vi bestämde båda 2 att vi går isär och ser vad som händer i framtiden. I slutet var vi 2 kompisar som sov ihop och delade samma hustak kan man säga. Nog med att det är känsligt, och tomt på något sätt. 3,5 år är en lång tid ihop. 


Jag får be om ursäkt Johannes om jag har sagt något dumt, gjort något dum. För det har jag absolut gjort på våra 3,5 år tillsammans. Jag har många ggr gjort extremt taskiga saker mot Johannes och många ggr inte visat min uppskattning speciellt bra, men ändå trots allting slutar det alltid med att vi sitter och äter mat och skrattar åt nått program vi kollar på, precis som vanligt. Så nu har jag faktiskt förstått att det inte alltid är pajkastning, man måste bara separera från en väldigt bra person :) Alla passar inte helt enkelt.


Du kommer alltid finnas i våra hjärtan. <3 Det vet du om!
Bästa Johannes!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar